Vårrullens regissör har stenkoll

Projektet drivs av tre anställda på Xenter Botkyrka och de 28 eleverna i avgångsklassen på medieprogrammet för ljud och rörlig bild på Tumba Gymnasium. Halv nio har alla tagit för sig av frukostbordet som är uppdukat i bottenvåningen på Mångkulturellt centrum. Det skrapar till i megafonen.
– Okej, lystring allihopa! Maries röst överröstar sorlet och alla närvarande tystnar omedelbart. I snabb takt går Marie igenom rollbesättning och körschema för dagen. Några elever ska sitta i kassan, andra ha hand om ljud eller ljus. Filmerna kommer att visas samtidigt i två olika salar och det är viktigt att alla vet vad de ska göra.

Lär för livet
– Vårrullen knyter samman unga filmare, studenter och etablerade tv- och filmarbetare, men det har också ett pedagogiskt syfte. Festivalen är elevernas slutprojekt. Genom att ta ut undervisningen från klassrummet, lär sig eleverna hur det fungerar i verkligheten. Det handlar om att lära för livet. Och använder de sina kort väl, får de värdefulla kontakter här, säger Marie. En hel del ska hinnas med innan festivalen drar igång och en intensiv aktivitet pågår överallt. Bandet som ska spela hann inte soundchecka kvällen innan festivalen, så de får göra det några timmar innan invigningen. Samtidigt ska 100 ballonger blåsas, de sista möblerna ställas i ordning, röda mattan rullas ut och alla elever förbereda sina specifika uppdrag.

Stenkoll lugnar premiärnerver
Marie verkar finnas överallt och har stenkoll på att allt fungerar. Hennes trygghet och avslappnade attityd lugnar elevernas premiärnerver. Tempot är högt och de närvarande har svårt att varva ner under lunchen. De tvingar i sig några matbitar, innan de jäktar vidare. Marie klämmer in ytterligare några stolar till de 179 som redan finns i filmsalen på övervåningen. Femton minuter innan invigningen tar hon på sig sitt interkom (kommunikationssystem) och stänger av mobiltelefonen. Nu är det koncentration som gäller. Klockan tre börjar de första filmerna att visas och Marie ställer sig i trappan mellan de båda våningarna. Med jämna mellanrum kollar hon att allt flyter genom sitt interkom.
– Jag vill bara dubbelkolla om det är Semestersystern som är på där nere? Bra. Triangeldrama där uppe, stämmer det?

Kaffe på stående fot
Två besökare frågar vad som är på gång. Marie berättar vilka filmer som visas och de två försvinner in i filmsalen. – Då är det två filmer kvar där nere och en där uppe. Sedan blir det tio minuters paus, säger Marie i sitt interkom. Under pausen går Marie runt till alla elever, pratar och kollar att allt avlöper som det ska. Hon hinner också prata med filmmakare, krama om före detta elever och prata med besökare som berömmer henne och de andra för ett bra evenemang.
– Pass på nu. Jag kommer att räkna ner till vinjetten alldeles strax, säger Marie på interkomen.
En minut senare räknar hon ner till avstampet av det andra filmpasset. Tillsammans med projektledaren Terese Mörnvik hinner hon ta en kopp kaffe på stående fot.

Glädje och vemod vid midnatt
Några minuter innan prisutdelningen räknar Marie återigen ner via sitt interkom och smiter sedan in för att titta när juryn ger sina motiveringar om vem som ska vinna. Det är fullt i salen, och ett 20-tal personer står längst väggarna. För första gången sedan filmvisningen dragit igång lägger Marie ner sina papper på golvet för att kunna applådera ordentligt. Så är festivalen över och besökarna strömmar ut. Men arbetet är långt ifrån över för Marie och de andra som jobbat med festivalen. Nu ska allt som de byggt upp under tre dagar rivas. Utrustning tas ut, de svarta och tunga tygerna som stängt ute ljus ur filmsalarna tas ner, det möbleras om och städas. Klockan halv tio står all utrustning på gården, och alla hjälps åt att lasta den inhyrda lastbilen. Sedan är det är dags för middag. Först efter midnatt är arbetsdagen slut. Marie, hennes två kollegor och alla eleverna går hemåt glada över att projektet blivit lyckat, men också lite vemodiga för att det är över.